LouiseLarsson

Det skulle vara så mycket roligare om man var kusin med Nemanja Vidíc, eller varför inte Patriece Evra. Eller satt på en varm stol i Rom med ögonen vilandes på gräsplanen och en kall drink i handen. Det hade varit roligare om resultatet hade sett... lite annorlunda ut. Det räcker med att se spelarna gå in på plan, ana dobbarnas nedtryck i gräsytan och se scenen av män hoppa på varandra i kramar blandat med glädjetårar när nätet rör sig av bollens ankomst. Det räcker, för att få mig att sakna linementsdoften i omklädningsrummet, lagandan som spred sig när Linking Parks "In the End" rullade innan match och hjärtvoltandet i slutsekundrarna. Jag saknar mina utslitna Diadora som jag vägrade byta ut på match, hur slitna de än begav sig för att vara, hur mycket mina föräldrar än tjatade och bad att få uppgradera. De nya skorna hade jag på träningarna, mina "erfarna" på matcherna. Jag saknar känslan av att gå ut på planen, få andas hårt och kämpa för att placera bollen i sitt nät.

Vi må se bukalen försvinna till Katalonien och känna motgången bita oss i fingrarna, men det är inte då vi överger, det är då vi tror som mest. Nu ska jag lägga fokus på den gröna planen genom min fina tv, i min gosiga säng som inte finns i Rom, med den kalla drinken utbytt mot en varm choklad och njuta av matchen trots att jag varken är kusin med Nemanja eller Fransosen.

P&K


...