LouiseLarsson

Jag antar att det är den välbehagliga amerikanska känslan
som skrämmer mig, när jag andas in den varma luften i mina
lungor en vanliga onsdagsmorgon innan skolan
som får mig att tänka, släppa in verkligheten
för att det redan har passerat mer än en femtedel
att vilja delas mitt itu, återvända men stanna kvar
slippa skiljas från de platser, de människor, de dofter
jag under detta år har släppt in i mitt liv

ta vara på vartenda andetag varm luft och
doft av saltvatten som så ljuvt sticker i min näsa
känna glädjen i de amerikanska meningar som fyller
mina dagar med liv och vänskap och kärlek
fånga varje möjlighet som jag lockar in i mina minuter
men även uppskatta insikten i vilket värde människorna
därhemma har, som redan finns skrivna i mina kapitel
när jag återigen låter min fötter springa på svensk mark
alla gator finns kvar och alla årstiden kommer åter
och då ska jag njuta av var dag med er i min närhet,
med ett hjärta fyllt med minnen av de mest
fantastiska händelser och känslor ett äventyr som detta
möjligen kan skapa

ibland dras mina känslor av saknaden till mina rötter
mitt hjärta märker att det saknas något
och behovet av en kram har då aldrig varit i större proportion
då har jag turen att få vara omgiven av de människor
som jag har hittat på andra sidan jorden,
som blandar thaimat, film & skratt i en härlig röra
och jag inser lika snabbt igen, att det som mitt hjärta saknar
snart kommer få återse igen, men att mitt amerikanska liv
är begränsat av dagar. Och det är vad som skrämmer mig.

Love,
Louise