They will never forget.
Åtta år har gått sedan jag såg flygplanen åka in i skyskraporna på tv. Och även om nyhetsbilder kan verka så långt bort man kan komma från en tioårings verklighet så kände jag sorgen ända in i bröstet. Flaggorna har vajat på halvstång under dagen, en tyst minut hölls under fjärde lektionen och minnestavlor med alla namn som offrade sitt liv den dagen stod på skolgården. En sorgsen ton har legat i luften och jag har hört den ena berättelsen efter den andra om förlorande släktningar och vänner. Brittany, en jättegullig tjej i min klass, förlorade sin farbror den dagen. Han jobbade på en bank i byggnaden bredvid WTC och när flygplanen flög in sprang han in i tornen och lyckades rädda en gradvid kvinna, därefter sprang han in ytterligare en gång och fick med sig en man ut, men när han skulle lämna byggnaden rasade allt. Han befann sig på bottenvåningen. En av mina grannar har alltid flaggan på halvstånmg sedan den dagen, ja tror att hon förlorade sin man. Många har stått vid namnetavlorna idag och det var svårt att inte bli berörd, trots att det på något sätt är så långt ifrån min verklighet.
Det må ha gått åtta år, men som Debbie sa imorse, ingen här kommer någonsin glömma den dagen. 
En tanke till alla, som på ett eller annat sätt, drabbades den dagen.♥
