LouiseLarsson

Jag sitter uppkrupen i min säng och lyssnar på Bruce Tomorrow never knows, precis som dagen innan jag åkte till USA, i ett rum som inte längre är fullproppat med saker utan bara kan berätta om minnen från ett helt magiskt år. Mycket har förändrats och växt, jag precis som min värld. Så jag antar att detta inlägg med största sannorlikhet kommer bli mitt sista blogginlägg, i alla fall från FLORIDA och kanske för gott. 

I fredags stack vi ut tjejerna för att en sista gång äta på fave haket Sachi Suchi, älskade amerikanska floridanianska thaimaten som nådde mitt hjärta och som jag kommer sakna otroligt mycket. Igår, lördags morgon var jag och Kris och fixade naglar, sådärna underbara små detaljer som vi som tjejer har privieleget att tycka om. I en korallröd färg gick tonen i såväl nagellack till klänning, hur underbart är det inte att få klä upp sig och göra i ordning sig för speciella tillfällen?! Min baldate Kameron, en riktig Miamikille, körde upp under dagen och innan solnedgången nådde himlen med sina varma färger begav vi oss till Flagler Park, downtown vid vattnet för att fotograferas med 22 andra vänner. Sedan steg vi på partybussen som bytts ut från limo då vi blev alldelles för många. Vi åt middag på en restaurang vid havet, Sailors' Return som kanske har den bästa Pasta Alfredo in the whole wide world, och åkte sedan vidare till Port St. Lucie där själva dansen hölls. Våra sånger spelades och vi sjöng som om vi gav hela vår själ och dansade som om morgondagen inte fanns. Min bästa vän Hunter blev prom king, vilket han idag redan har hunnit ringt och påpekat cirka tjugo gånger... Vi avslutade natten med efterfest i hans strandhus och efter ett par fåräknade timmars sömn så gick även söndagen i ett nafs. Efter att fått igen alla mina väskor, som blev fler än beräknat, och ätit lunch så åkte Kam hem. Vilken kväll! Vi, familjen, tog en varsin handduk och stack till stranden. För sista gången. Självklart var jag i och simmade i Atlanten. Vi åkte hem, klädde upp oss och åkte till Benihana, en helt fantastisk asiatisk restaurang. Därefter kom Hunter och Kori hem för chocolate cake och sa hej då. Känslan i min kropp önskar jag ingen, de man är van att se och ringa varje dag befinner sig snart på andra sidan jordklotet. Ursh, jag blir tårögd av att bara skriva detta. En stor klump finns ständigt i min hals och jag har upptäckt att när jag har gråtit enormt mycket så lyser mina ögonen i en kristallblå ton. Kori och jag stod barfota på min uppfart och grät och kramades i nästan en timma, hon bad mig stanna om och om igen. Men vi ses snart! Hunter sa att han inte fick fram några ord så om fem timmar åker han hit innan skolan för att säga hej då. Precis som alla andra mornar i tio månader, jag åkte med till och från skolan med honom.

Klockan är strax två och det är som att jag tror att ju längre jag gör min dag desto längre ifrån är hemresan och alla farväl. Men jag vet att det inte är så det fungerar, att det inte går att stanna tiden bara lite längre, att även denna resa skulle komma till sitt slut. Det enda jag vet är att ingenting jag någonsin har gjort tidigare har varit lika svårt som detta, det är i dessa situationer och konfrontationer som man lär sig att sätta saker i perspektiv. Det jag tidigare såg som stora motgångar känns idag som små barnlekar i jämförelse med detta. Men trots att det känns omöjligt att sluta gråta så är jag samtidigt obeskrivligt glad över att om bara snart ett dygn är jag hemma, hemma. Jag vet att många utbytesstudenter just nu är i samma sits, men de flesta är överlyckliga att få komma hem, det är jag med, men jag trivs så jäklans bra här. Att jag med så liten chans inte bara hamnade i en kuststad i södra Florida, utan även i den bästa familjen någonsin! De kommer alltid vara min andra familj, såsom vårt hem i Florida alltid kommer vara mitt andra hem. Jag gav idag tillbaka nyckeln till Dan, men han gav den tillbaka och sa att detta alltid kommer vara mitt andra hem. Vilka vänner jag har träffat, och platser jag sett, Florida, Georgia, North Carolina, South Carolina, Virginia, West Virginia, Maryland, New Jersey, New York och Pennsylvania... Jag vet att morgondagen kommer bli den svåraste dagen hittills i mitt liv, men klockan 12 min tid och 18 er tid är jag påväg hem vida Philly och Frankfurt. Om sju timmar åker vi till flygplatsen och jag tårarna röd vid min kind bara av att tänka på det, men sen är jag övertygad om att lyckan kommer sätta in. Nu måste jag verkligen tvinga mig att släcka lampan, lägga huvudet på kudden och dra lakanet över min kropp. Mina fina fisk, Bruce, står på nattduksbordet, Kristen ska ta hand om honom. Och jag vet att det bara är en liten fisk, men varje natt i snart tio månader har han liksom svajat med sin exotiskt färgade bakfena varje gång jag vaknat och varje gång jag somnat och påminnt om han har varit med mig sen denna resa började då jag köpte honom, igenom både de svåra och bra dagarna.

Wow, det är samtidigt så magiskt. Jag är nu påväg hem, en ny saga börjar nu. Och jag har aldrig tidigare varit mer taggad. Jag kan inte säga att jag inte är samma person, men jag är långt ifrån den jag var när jag stod på arlandas flygplats i augusti. Mina väskor står vi dörren, tidningar är inhandlade och ipoden laddad infför flygresan som med lay overs kommer ta ca femton timmar. Snart ses vi! Love, Louise

Backstage...


Magisk kväll, magiskt år...