LouiseLarsson

Dessa senaste dagar, veckan igenom, har inneburit så enormt mycket mer än jag någonsin hade kunnat föreställa mig, än mindre förväntat mig. Detta år i sin helhet har varit ett enda stor bro till klarhet och insikt, jag har växt in i min roll som mig själv. Det känns som om dagen jag stod på Stockholms flygplats, kramade om familjen om och om igen, och igen, för att sedan gå in genom tullen kom alldelles för snabbt. Jag ville ha en mental bild av dem allihopa så jag vände mig om för att vinka, började gå och vände mig om igen, ett antal gånger. För att sedan gå till gaten, förväntan hade aldrig någonsin tagit så stor plats i min kropp som med biljetten i min hand och väskan över min axel. Jag dränktes av underbara sms och samtal från vänner och familj. Sofie var den sista röst på svensk mark, jag stod vid gaten och sa hej då till min bästa vän, ytterligare en gång efter morgonens kram och gråtkalas. Hon sa tiden skulle gå fort, hon visste nog inte ens själv hur rätt hon hade. Min stora resväska som jag inte sett sen den varma kvällen i augusti då jag kom till Palm Beach Airport, åkte idag fram och jag har packat för fullt. Så många minnen har packats tätt intill, det är en bitterljuv känsla (säger man så?). Och jag vet att den stora frågan har kretsat kring frågetecknet om jag ens kan lycka få med mig mina saker hem. Jag får ha 23 kg, men betalar för en extra väska. Och 46 kg plus 20 kg i handbagage, vilket blir 66 kg ska jag nog försöka lyckas fixa ihop det på. Jag vill understryka ordet försöka i föregående mening. I fredags stack vi ett gäng vänner till West Palm för en lokalkonsert, sällskapet var way mycket mer underhållande än själva framträdandet och framåt nattekvisten smet vi in på The Breakers Hotell, ett av världen främsta lyxhotell för att ta oss en rundvandring. En favoritsysselsättningar har på dagtid blivit att åka ut till någon av grannöarna och smita in på hotellanläggningarna för att njuta av dagarna... På lördagen stod Jacquelyn's studentlunch på schemat och efter det ville Nicole hemskt gärna till mallet för att inköp av sommarklänningar, därefter åkte vi hem till mig och efter att jag satt i nycklarna i låset och klivit innanför dörren hopppade en stor skara människor fram och skrek SURPRICE. Alla vänner var där för att fira min födelsedag och avsked. En helt fantastisk kväll med många skratt och tårar. Nästkommande helg kommer bli the grande finale. I söndags stack jag, Kristen, Hunter & Andrew på Robin Hood. Det var min helg i sin helhet, just nu är det många "för sista gången saker". Men som sagt tiden flyger när man har roligt. På lördag väntar balen, som utspelar sig i Port Saint Lucie, min klänning hänger på min dörr, med skorna nedanför, allas humör är på sin yttersta topp och min baldate kör upp hit från Miami på lördag. Vi är tjugofyra pers som har balrutten planerad. Berättar antagligen mer på söndag om jag får tid, ska bli så jäkla roligt!

Och om exakt en vecka sitter jag på planet över Atlanten hem, en miljon fjärillar flyger omkring i min mage av att bara tänka på att jag snart får vara i mina fina familj och vänners närhet igen. Och jag visste att det skulle vara svårt att lämna detta liv och alla människor här, men jag kunde aldrig föreställa mig att det skulle vara såhär svårt. Njuter av varje dag, snart ses vi!

Love always,
Louisan
 


Såhär säger man tydligen Jag älskar dig, Louise på svenska.. ♥ Ser ni de fina surfboardsen?!

Bakterassen av The Breakers, med havet direkt slåendes vågor på byggnaden.